Idag efter jobbet for jag raka vägen hem till Mickes familj.

Det var första gången sen allt hände som vi talades vid i lugn och ro.

Det syns att han inte heller mått bra för han hade rasat rejält i vikt.

Han som redan tidigare var smal och gänglig

Jag hade svårt att möta hans blick

Kände gråten i halsen

I vilket fall som helst så känns det trots allt  bra att vi haft den här träffen.

Jag känner att jag inte längre behöver se mig om över axeln när jag är ute

och vara rädd för att han ska dyka upp.

Han har fått hjälp med sitt alkoholmissbruk och har ett stort stöd från sin familj.

Jag ser hur ledsna dom är över vad som hänt.

Vi har alltid kommit mycket bra överens

Just nu känner jag mig lite låg

vill bara gråta

men det ordnar sig nog till det bästa